Att bli betraktat som ett problem. Att få en stämpel av att vara obegåvad eller bara fel i största allmänhet. Vi är många som kan känna igen oss i någon av dessa rader och tydligt kan identifiera oss med de problem utanförskapet för med sig. Min föreläsning handlar om att vara chanslös och utdömd av samhällets auktoriteter. Att inte vara någon, en osynlig.           Men den handlar också om att det går att det går ta sig fram genom livet, även med en osynlighetsmantel hängande över sig. Det gamla punkrockscitatet: Du har inte en chans, ta den! gäller fortfarande i allra högsta grad. 

   Jag är ingen optimistkonsult med geniala lösningar på alla livsproblem, jag är en människa med livserfarenhet av psykisk ohälsa och utanförskap, som jag vill dela med mig av. Jag vill med min föreläsning visa att det finns en hel del likheter mellan en ung människas situation i en miljonprogramsförort, och en medelålders man uppvuxen i bruksmentalitet. Att utanförskapet inte har några gränser. Att allt handlar om den lilla ensamma människans kamp, för att få finnas.